get projektet
Gruppen lever ett hälsosamt liv ute på landet och håller sig ifrån alkohol och droger. De ger verkligen ifrån sig en positiv och glad attityd som smittar av sig. Det har varit fantastiskt att kunna hjälpa denna gruppen att få fortsätta leva ett långt och lyckligt liv trots sjukdomen. Tillsammans är de starka och kan stötta varandra så de orkar träna och ta sina mediciner i rätt tid så att sjukdomen påverkar dem minimalt.
Pengarna ni bidragit med räckte även till att köpa basföda till alla gruppmedlemmar. Vi köpte 50kg ris, 20kg smör, 2kg socker och 20st limpor bröd. Vi köpte även 32st tvålar.
Så tack så mycket alla som varit med i projektet och sett till att över 30 personer får en enklare vardag med bra och näringsrik mat.
De dansar för oss för att visa sin tacksamhet. Man säger mycket genom sång och dans i detta land vilket är underbart då vi alla kan vara med och dansa, så att vi talar olika språk spelar ingenroll.
Usch
Jag har haft ont i magen och varit tvungen att gå på toa men inte mer än så. Kan lungt konstatera att jag kom lindrigt undan och är extremt glad för det samtidigt som jag tycker synd om mina kamrater. Men nu har vi haft vår magsjuka så nu hoppas vi att vi håller oss friska tills vi kommer hem.
Jag är så ARG!
Det som gör mig argast är att det enligt Kenyans lag är förbjudet att så eleverna men ändå gör de det. De tror att det är ända sättet att få respekt. Jag var rosenrasande!
Besök på landsbygden
I fredags åkte jag och några av mina nuvarande kombos med vårt värdpar till Irens mamma som bor vid mount Kenya. Vi som åkte var jag, Johny, Karin, Karro, vår värd Peter, vår värdinna Iren, värdinnans syster Hellen och hennes fantastiska son TJ.
Efter ett par timmar stannade vi för att vara med på en begravning. När vi kom fram var det sjukt mycket folk där. Här i Kenya är det så att alla som bor i byn ska vara med på en bagravning, det spelar ingen roll om de hade en relation med den döde eller inte alla ska vara med.
Som vanligt var vi än kommer väckte vi stor uppståndelse. Ett par barn pekade på oss och sa: Lock mama mosungos. De blev snappt hyshade på och framskickade för att hälsa som väluppfostrade barn. Mosungos betyder viting. Det är inget skällsord och vi använder till och med det om oss själv. När vi ska förhandla om något pris så säger vi att vi inte vill ha mosungo priser utan afrikanska priser. Så som sagt det är inget skällsord. I vilket fall som hälst så när första blygseln hade lagt sig så tog de oss i handen och stod så en lång stund.
När sermonin var slut skulle vi gå in bakom några hus och det var först då jag förstod att vi var hemma hos en familj. Det visade sig att det är sed att begrava sina nära på gården. Så vi kom ut på en banan odlig där det hade grävts ett hål i marken som kistan vilade över. När prästen hade välsignat marken så började de hissa ner kisten. Efter det så hjälptes alla åt att fylla hålet med jord för det är sed att alla ska slänga jord i hålet för att hedra den döde.
Vi fortsatte vår färd till Irens mamma. När vi svängde in på gatan till huset så kändes det som att komma till ett sommarstuge område för alla hade häckar kring sina tomter. Vi fick då veta att det var syskon till Iren och Hellen som bodde längs gatan. De var 24 syskon sammanlagt för fadern hade tre fruar. Under en tid bodde alla tillsammans i ett och samma hus innan de hade råd att bygga flera hus. Deras mamma bor i ett trä hus tillsammans med sin skötare för hon är väldigt dement.
Som ni ser är jorden röd där och jag tycker att det är fantastiskt vackert. Det var dock inte lika vackert efter regnet för då fasnade det under skorna så de vägde typ ett kilo var...
Vi gick en promenad och blev inbjuden till Irens svägerska. Hon visade stållt upp sitt hus, husdjur och var tvungen att ta med oss till ytterliggare en svägerska för att visa odlingarna. De hade avokadoträd, passionsfruktsträd och kaffebuskar. Den andra svägerskan blev väldigt farsinerad av mitt hår så hon frågade om hon fick känna på det villket hon fick. Det var inte första gången det händer...
